Överallt och ingenstans

Idag upplevde jag nåt som fick mig att tänka efter. Jag bor ju i ett område där det finns massor av pensionärer, krigsveteraner och äldre människor. Många av dessa bor ensamma. Idag hade en äldre herreman som jag är mycket förtjust i ramlat omkull efter att ha varit och handlat. Jag var ute med hunden och såg honom plötsligt ligga där och han vinkade till mig att jag skulle hjälpa honom. Hans rullator hade han tvärs över sig och käppen hade ramlat, så han kunde inte ta sig upp på egen hand. Enligt honom hade hans ben vikit sig under honom när han var påväg hem. Efter många om och men fick jag hjälpt honom upp och jag frågade honom hur länge han legat där. "Länge", var hans svar.. Han var smutsig och snötäckt och han hade säkert väntat länge på hjälp, för massvis med grus och stenar hade frusit fast i hans tröja. Jag hjälpte honom in, frågade om han var okej och sen gick jag hem. Men när jag kom hem började jag tänka. Tänk om han hade behövt mer hjälp, när han gick in sade han att han behövde gå och lägga sig, för han har problem med hjärtat, och dethär hade varit tungt för honom.
Tänk om något hände efter att jag gått därifrån. Jag ringde runt och kollade upp vem som skulle kunna titta till honom. Jag vet att han inte har någon familj, eller nära släktingar. Och detta är en mycket stolt man som inte vill att man lägger sig, han vill klara sig själv. Men jag var så orolig, till slut fick vi tag på en som ringde och kolla de så allt var okej med honom, och se körde jag själv förbi för att se så han mådde bra. Och det gjorde han.

Tänk på alla de som är ensamma, som inte har någon som tittar till dem om och när de behöver det och annars också. Det kan vara en sorglig värld ibland. Men då kan man ju sända ut en tanke till alla de som jobbar inom äldreomsorgen, som kan känna medkänsla, behandla människor bra på det sätt de behöver, och som får en att känna sig väl till mods de gånger man är tvungen att be om hjälp, även om man helst skulle klara sig själv. Ett bra och viktigt jobb.